Jag var alldeles nybliven 17-årig mamma och alldeles full av förälskelse till min lilla bebis. Första timmarna var det så mycket som hände, men sen var det liksom dags att komma igång på riktigt med föräldraskapet; att ge mitt barn mat. Det var dags att amma.

Det var en självklarhet för mig att det skulle fungera på en gång. Vi försökte, bebis och jag. Och så försökte vi lite senare. Och ytterligare lite senare. Hela första dygnet gick och vi fick ingen riktig snits på det. Han fick inte grepp ordentligt, bröstet halkade liksom ur hans mun hela tiden. Som jag minns det nu var det inte så mycket gråt och förtvivlan inblandat, men jag minns att jag blev så förvånad. Vi gjorde ju rätt! Varför blir det då fel? Personalen kom och gick och försökte komma med råd och hejja-rop. Alla försökte förklara och ge instruktioner, jag fick se bilder och läsa själv. Allt utan resultat.

Andra natten på satt vi i ensamhet ute i sköterskornas fikarum och försökte igen. Jag låg på en 4-sal och jag ville inte väcka de andra mammorna (som verkade ha full koll på det där med amning och både bebisar och mammor sov som stockar!!!!!). Då kom hon. Sköterskan med stort S. En stor bastant kvinna som lade handen på min axel och frågade hur det gick. Jag förklarade. Då tog hon ett fast tag om mitt bröst och om min bebis huvud och liksom bara tjongade ihop dem. Bebis fick grepp och sen var det liksom inget mer med det. Det tog inte mer än en sekund. Inget prat, inga goda råd. Väldigt handfast hjälp. Sedan satt jag med tårar i ögonen och tittade ut över ett snötäckt Stockholm och ammade. På riktigt.